Jag säger tack...

Foto: Trollmor

... för alla dessa små (och stora) hjärtegoa ögonblick som Stumpatrollet så generöst bjuder mig på.

Jag blir så varm inombords och det känns som om mitt ömma modershjärta blir flera nummer större varje gång.

Efter alla de ljuvliga pussar som jag överöst henne med kan jag nu äntligen få be om en själv:

Får mamma en puss?

Och jag ser hur det tänds en liten glimt i hennes ögon, hon lyser upp och så böjer hon sig fram och nuddar min mun. En puss.

Är inte det lycka så säg?

Häromdagen satt jag och kikade på henne när hon låg på mattan i sitt rum.

Hon hade fullt sjå att försöka få av sig sin ena strumpa.

Hon kämpade och kämpade, drog och drog, och så plötsligt ligger hon så där med strumpan i sin lilla hand.

Hon spricker upp i ett förtjust leende och säger lyckligt:

Ta-ack!

Tack min älskade unge!