Are you watching closely?

Foto: Trollmor

Efter att ha sett Illusionisten så kände jag att jag bara måste se The Prestige också.
Även detta en film med magi och illusioner.

Varje trolleritrick består av tre delar eller akter.
Den första delen kallas Löftet.
Trollkarlen visar något helt vanligt.
En kortlek, en fågel, en människa.
Han visar upp föremålet, kanske ber han er inspektera det-
-så ni ser att det är något vanligt.
Något oförändrat, normalt. Men det är det antagligen inte.
Andra delen kallas Vändningen.
Trollkarlen tar detta ordinära och förvandlar det till något extraordinärt.
Ni söker efter hemligheten, men finner den inte-
-eftersom ni inte letar på allvar.
Ni vill inte veta. Ni vill bli lurade.
Men ni klappar inte än. Att trolla bort något räcker inte.
Man måste trolla fram det igen.
Därför har alla trolleritrick en tredje akt. Den svåraste delen.
Den del vi kallar Prestigen.

Den här gången befinner vi oss i det viktorianska London.
I en miljö som fick mig att tänka på Jack the Ripper.
Här mördas inte kvinnor kallblodigt som tur är, dock blir en kvinnas olycka upptakten till en rivaliserande kamp mellan två magiker.
Alfred Borden (Christian Bale) och Robert Angier (Hugh Jackman) inleder sin karriär som "frivilliga" ur publiken vid ett klassiskt utbrytningstrick.
Något som går helt fel.
Skuld, besatthet, rivalitet och hämnd driver dem sedan båda när de på varsin scen uppträder med sin egen version av samma trick, The Transporting Man.
De dyker upp på varandras föreställningar och gör allt för att sabotera och förnedra den andre.
Robert Angier tar hjälp av uppfinnaren Nikola Tesla (David Bowie), en verklighetsbaserad karaktär, och dennes assistent (Andy "Gollum" Serkis).
I andra roller får vi se bl.a. Michael Caine och Scarlett Johansson.
Historien spelas upp i växlande tidsskeenden och man har fullt upp med att koncentrera sig på vad som verkligen händer.
Hela filmen är nämligen som ett enda stort trolleritrick.
För regin står Christopher Nolan (Memento, Insomnia) och jag blir verkligen sugen på att se mer från honom.
Faktum är att jag dagen efter jag sett filmen ville se den igen. Fascinerande.
Det var en speciell stämning i filmen och man frågade sig hur mycket någon verkligen är beredd att offra.

Illusionisten

Foto: Trollmor

Det här är en film som inger en gammalmodig känsla, på ett bra sätt.
En känsla i miljöerna och i själva atmosfären.
Man sugs in i handlingen snabbt och sitter snart som en av de hänförda åskådarna i publiken.

Det hela utspelar sig i sekelskiftets Wien.
Det är en berättelse om kärlek, magi och mord.
Magikern och illusionisten Eisenheim (Edward Norton) uppträder inför fullsatta salonger.
Ryktet om hans förtrollande föreställningar sprider sig och snart infinner sig självaste kronprinsen Leopold (Rufus Sewell) tillsammans med sin tilltänkta fru Sophie (Jessica Biel).
Då Eisenheim ber att någon frivillig ska kliva upp till honom på scenen blir det Sophie.
När de då möts inser Eisenheim att det är hans förbjudna (kvinnan av klass, mannen av folket) ungdomskärlek som nu åter står framför honom 15 år senare.

Han beslutar sig för att försöka vinna tillbaka henne med hjälp av sin magi.
Under en privat föreställning blir Leopold personligt förolämpad och beslutar sig för att anlita polisinspektören Uhl (Paul Giamatti) för att granska Eisenheim närmare i sömmarna och på något sätt lyckas sätta dit honom.
Något som började som en kärlekshistoria utvecklar sig till att bli en mordhistoria.
Men vad är sanning och vad är bara väl utförda illusioner?

Det är en mycket välspelad film med duktiga skådespelare.
Speciellt tyckte jag om Uhl som trots sin lojalitet mot Leopold hyser en beundran gentemot den skicklige magikern.
Norton spelar med en slags lugn intensitet som i alla fall berör mig.
Som han säger i filmen:

Everything you have seen here has been an illusion.

Ungefär som min godisskål som stod på bordet. Poff! Borta!

Tisdagsbarn

Foto: Trollmor

Så här brukar det se ut hemma hos oss på tisdagskvällen.
Stumpatrollet stampar och står i (kolla in den lilla fossingen...) och vill ned till oss och se på Allsång på Skansen.
Ibland lyckas hon och sitter sedan i mitt knä och gungar i takt med musiken med hela kroppen.
Hon utstrålar då en sådan förnöjsamhet så att man bara sitter och ler åt den lilla raringen.
Det är verkligen en kontrast mot mig på tisdagskvällarna.
Det enda jag gungar med då är mitt huvud som allt som oftast faller ned mot bröstet i takt med att ögonlocken trillar ihop.
Jag tror inte att jag är riktigt lika söt som min tösabit då.
Ni kanske kan räkna ut hur många hela avsnitt av Morden i Midsomer jag har sett...

Följande står att läsa om just tisdagsbarn:

Tisdagsbarn är älskvärdhet.
Tisdagsbarn gör allt med fart. De som är födda på en tisdag är vanligen starka och handlingskraftiga, men är de är ofta krigiska och går anfallsvis tillväga.

Jo tack, det känner mina glasögon till.

The Last King of Scotland

Foto: Trollmor

Filmen bygger på en bok av Giles Foden och handlar om Ugandas ökände diktator under 70-talet, Idi Amin.
Amin tog makten 1971 efter en statskupp och störtades 1979.
Då hade 300 000 människor mist sina liv. Han levde i exil i Saudiarabien fram till dess han dog 2003.

Filmens huvudperson är den naive nyutexaminerade läkaren Nicholas Garrigan och det är via honom man får komma (obehagligt) nära Idi Amin.
Sugen på äventyr sitter Nicholas hemma på sitt rum i Skottland och snurrar en jordglob. Fingret hamnar på Uganda och han beger sig till en läkarpraktik där för att hjälpa de fattiga på landsbygden.
Av en slump korsas så deras vägar och Nicholas får erbjudandet att bli Amins personlige läkare och närmaste rådgivare. Han förförs av Amins starka personlighet och charm och tackar ja.
Det dröjer inte länge förrän han blir varse Amins oberäkneliga humör, han manipulerar och är fullständigt galen.
Själv sitter man och ryser.
Tyvärr får Nicholas upp ögonen för sent, alldeles för sent.
Som Amin säger till honom:
"Du tänkte väl att du skulle komma hit och leka med infödingarna".
Det blir bara värre och värre och det är nästan så att man inte orkar se mer.
Jag blev väldigt tagen efteråt och filmen sitter kvar länge.

Idi Amin spelas helt otroligt bra av Forrest Whitaker. Han fick också en Oscar för rollen.
Nicholas Garrigan spelas av James McAvoy (faunen Mr Tumnus i Häxan och lejonet) och man lider oerhört med honom när han inser vilket fatalt och dyrköpt misstag han gjort.
En blond och yngre (?) Gillian Anderson (Agent Scully, Arkiv X) finns med i början av filmen, såg först inte ens att det var hon faktiskt. Hon var så annorlunda.

Rekommenderar filmen för det starka skådespeleriet och miljön, samt för den hemska historielektion man får. Jag måste erkänna att innan jag såg filmen så visste jag inte alltför mycket om Idi Amin och vad som hände under hans skräckvälde. Nu vet jag mer.

Bild: Biotider.se

The Queen

Foto: Trollmor

Regnandet fortsatte som bekant även igår.

Och med orden, du kan väl titta vad det finns för mer filmer när du ändå lämnar den andra (söndagsfilmen), så kom M hem med ytterligare en film till min förtjusning.
Det blev The Queen med Helen Mirren som drottning Elizabeth II.

Helen Mirren tillhör en av mina favoritskådespelare.
Jag bara kan inget annat än att tycka om henne, det är något med hela hennes utstrålning i de roller hon gör, något i hennes blick som naglar sig fast.

Filmen handlar om veckan efter prinsessan Dianas död 1997.
Tony Blair har precis tillträtt som premiärminister och det är han som talar till folket då kungahuset väljer att bemöta den tragiska olyckan med kompakt tystnad och istället befinner sig på sitt "sommarställe".
Han benämner henne som folkets prinsessa.

Det varvas mellan film och autentiska bilder som visar den oerhörda sorg som folket kände.

Mer och mer byggs det upp en nästan hatisk stämning gentemot drottningen som väljer att inte delta i sorgen.

Tony Blair lyckas till sist i alla fall få henne att tänka om. Men det är ett konservativt och gammalmodigt synsätt som han får tränga igenom. Och det är inte utan att han själv blir berörd av drottningen.
Det finns en del symboler i filmen och den jag mest kommer ihåg är en scen när drottningen gett sig av ut på landet och stöter på en vacker kronhjort.

Den berör.
Helen Mirren fick sedan en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll.

Leve drottningen!

Själv hade jag ynnesten att få bli uppassad på när jag satt och nickade till i fåtöljen innan Sommartorpet.
M kom med goda smörgåsar och te och jag blev som ny igen.
Man vill ju inte missa Ernst!
Leve M!

Foto: Trollmor

Ondskan vaknar

Foto: Trollmor

Har man tur betyder söndag mys i soffan med en film och något gott tilltugg.

Regnar det dessutom ute så ökar det ju ytterligare chanserna något.

Gårdagskvällen lämpade sig således ypperligt för att bara sjunka djupt ned under en filt och försvinna in i en annan värld till bakgrundsljudet av smattret mot rutan.

Kvällens film, Hannibal Rising.

I korta drag handlar den om den sofistikerade kannibalen och seriemördaren Doktor Hannibal Lector och vad som gjorde honom till den han är.

Hämnd ljuva hämnd, ett välbekant tema (och ordet kindkött har fått ett ansikte. Eller inte...).

Jag hade inga större förhoppningar på den innan och kan bara säga att den inte kommer ens i någonsomhelst närhet av När lammen tystnar.

Ingen isande rysning längs ryggraden, ingen gastkramande spänning, inga fängslande karaktärer. Den var "ren" på något sätt. Dock var den ingen katastrof, men man kan både ha och mista den.

Behållningen av den var att det var vackra miljöer och att den var fint filmad.
Nej, är det någon som vet en rysare/thriller som däremot framkallar skräckblandad förtjusning så mottages tips tacksamt!

Det var länge sedan jag såg något bra i den vägen (om man nu inte räknar in badrumsspegeln vissa mornar).

Något som jag däremot rekommenderar å det varmaste är Anton Bergs Thai Papaya Yoghurt Chocolate.

Det slank ned både en och två godingar och jag hade en delikat chocolate affair i mörkret.

I proudly present...

M och Stumpatrollet!
(Synd att det inte fanns en vovve att trixa med bara, då hade vi varit fulltaliga)
Vill du också vara med i The Simpsons movie?

Till vardags brukar vi annars gå under namnet The Green Giant Family, men ombyte förnöjer. Söndagsfint ska det vara.

(Mannen & jag är lite gängliga, uppåt 2 meters hållet, och en dag när vi var på Coop och handlade fick jag som först vid kassan syn på vad vi hade på oss. Båda var klädda i grönt från topp till tå!
Det måste ha varit en syn för gudar...)


Bild: Googlad

Tillfällen att njuta en liten smula

Bild: Görans Bokhylla

Jag fuskstartade nyss min ibland förekommande söndagsshopping via nätet (mestadels hos Bokus) med att beställa hem denna lockande bok.

"En njutningsbibel för alla dessertälskare och hemmabagare!" stod det att läsa under informationen.
Jag kunde helt enkelt inte behärska mig. Mina bagarfingrar viftade ivrigt. Vi vill! Vi vill!

Jag fick syn på den i eftermiddags i en tidning hemma hos mor. Jag var där för att titta på ett antal avsnitt av Leila bakar som hon så snällt spelat in till mig. Jag gillar Leilas program.
Hon är alltid så glad och allt är så färgglatt och mysigt!

Och så ser det ju så himla gott ut allt hon gör. Jag bara sitter och suckar ååh!

Så jag lade nog grunden redan då och retade alla mina sinnen till fullo.

Nu får jag sukta några dagar till innan den dimper ned i brevlådan.

Det riktigt vattnas i munnen! Sen ska här bakas en och annan liten kaka...

Bild: tv4.se

Tiden är inne

Foto: Trollmor

Mullvaden har avslöjats!

Nu fick jag ju retligt nog inte se finalen i fredags utan var tvungen att hålla mig till igår.

Detta p.g.a fredagskvällen tillbringades i en mörk lokal med en pistol skjutklar, redo att peppra mina arbetskamrater. Laserdome.

Inalles var vi 14 stycken, lika många deltagare som i Mullvaden.

Och jag kan säga att det är nog tur att likheterna slutar där, annars hade jag nog dragit på mig en hel drös misstankar, dvs. varit en given Mullvadskandidat.

Jag var helt klart bäst. På att få minst poäng. Det var en mina här och en mina där. Ett skott här och ett skott där.

Och så alla mina centimetrar som hade svårt att dölja sig.

Jag som tyckte att jag var så duktig när jag sprang omkring som ett uppochnedvänt V och i tankarna var lika cool som värsta FBI agenten.

Jag har nog sett alldeles för många deckarserier.

Hursomhelst.

Det var en högtidsstund i fåtöljen när finalen rullade igång.

Äntligen skulle man få reda på sanningen.

Vem det är som har gäckat de övriga deltagarna. Vem som har avslöjat Mullvaden och därmed vinner äran och vinstpotten. Hemligheten med kapslarna som de skulle vara så rädda om.

Det visade sig att inuti kapslarna låg varsin liten del av ett fotografi. Ett fotografi av just Mullvaden, fast som barn.

Jag såg direkt när man fick se bilden av ett öga att jag hade satsat på fel häst.

Det var Anna som var Mullvaden. Alexandra, som jag hade tippat, vann istället tävlingen. Emanuel blev tomhänt.

Jag tycker dock att årets Mullvad var aningen för anonym. Det var lite för mycket en i gruppen. Visst, det gäller ju att inte bli avslöjad, men det hade gärna fått vara mer edge i det hela.

Jag kommer ihåg första säsongens Mullvad, Christine, som kommenterade när de som åkte i hennes bil bara blev färre och färre minsann.... Vad kunde det bero på?

Nu håller jag tummarna för en ny säsong nästa år.

Tills dess.... någon som vill leka Mullvad med mig?

Mullvaden smyger vidare

Foto: Trollmor

Gah! Vad spännande det är nu!
Jag satt på helspänn och min puls var säkert i klass med vissa av deltagarnas vid råttuppdraget.

I kväll var det Madde som fick lämna tävlingen.
Jag har fortfarande Alex som min Mullvad. Jag tror att hon är bra mycket mer skärpt än vad hon ger sken av.
Noterade dock att Anna liksom råkade haspla ur sig en kommentar till Emanuel när han plockade fram Maddes försvunna kapsel ur sin sko.
Din player eller något i den stilen. Var det för att det egentligen är hon som är den riktiga Mullvaden och då att han bara spelar? Eller vet hon vem det är? Eller menade hon att han bara spelade spelets spel? Eller? Eller?

Jag kommer sitta i taket nästa fredag. Det är då ett som är säkert!

Sabotage och falskspel

Bild: Kanal 5

Ah! Bänkade mig med spänd förväntan inför gårdagens avsnitt av Mullvaden.
Min absoluta dokusåpafavorit, om man nu kan kalla den för det.
Det är sex år sedan de körde tävlingen senast. En alldeles för lång tid i mitt tycke.
Den här gången tilldrar sig spelet i Portugal och Hans Fahlén är en utmärkt spelledare.
Nu har det gått en bra bit in i tävlingen och efter kvällens avsnitt återstår bara fyra av vad som från början var fjorton deltagare.
Och en av dem är en förrädare. Någon som gör allt för att sabotera och föra de andra bakom ljuset.
I varje avsnitt får de uppdrag som, om de lyckas, ger pengar till vinstkassan.
Det gäller för deltagarna att lyckas lista ut vem av dem som kör ett falskspel, för den som vet minst om Mullvaden får lämna tävlingen. En efter en.
Nu är det alltså fyra kvar. Anna, Emanuel, Alex och Madde. Och en av dem är mullvad.
Frågan är bara vem? Man kan ju spela mullvad också, ytterligare för att förvirra.
Mina misstankar riktas nog mot Alex. Jag tycker att hon är lurig. Men lurig nog för att luras totalt? Emanuel tror jag kommer att stå som vinnare och ta hem vinstsumman. De andra två...tja, jag vet inte.
Längtar redan tills nästa avsnitt.

Movie night

Foto: Trollmor

Till gårdagskvällen hade jag införskaffat två saker som jag varit sugen respektive nyfiken på ett tag nu. Turkisk peppar och filmen The Holiday. Lite rött zoogodis till M hade också plockats med hem.

Ljusen var tända och vi hade goffat ned oss i soffan under filten för en gemytlig afton. Dock tog det en bit in i filmen innan jag kunde koncentrera mig.

M gjorde nämligen sitt bästa för att distrahera.

Han har en något skeptisk inställning till den här typen av film och bråkar & larmar gärna lite extra innan.

-Titta vilken lång tunga jag har!, tjoade han flinandes med ett Saltinkex utsträckt ur munnen.

Som vanligt lugnar han ned sig efter ett tag och kan sen efteråt till och med ofta säga att den var väl skaplig, vilket då kan översättas med bra.

Filmen var väl rätt så skaplig, en myspysfilm.

Två saker som speciellt gör att jag ler nu såhär i efterhand:

1. Tältet

Det förekom ett alldeles underbart härligt tält inomhus. Ett sådant skulle jag gärna vilja ha här hemma hos oss.

Till saken hör att jag i vår gamla lägenhet slog upp ett tält i hallen och ville att vi skulle sova där. Det lyckades inte. Men med ett sånt här så kanske...

2. Kommentaren Tuttsnudd

Bara rolig helt enkelt.

Idag när vi handlade hittade jag ett Pingutält och fick stora ögon.

Känner jag mig själv rätt så kommer jag inte sluta tänka på det förrän jag gjort slag i saken och inhandlat det.

Jag kan ju ge det till Stumpatrollet om inte annat.