Lucy tittar i ett klädskåp

Foto: Trollmor

Ute regnar det och vi har slagit oss ned på golvet i Stumpatrollets rum.
Vi sitter på mattan alldeles nedanför hennes stora garderob och tittar på varandra i spegeln som sitter på ena dörren.
Ä dä? säger hon och pekar mot spegeln och den lilla flickan som finns där.
Jag ler när hon sedan vänder sig om för att titta på mig och sedan vänder tillbaka, viftandes mot sig själv. Lycka.
Eftersom hon nu ofta vill titta bakom saker så böjer jag mig fram och öppnar dörrarna till skåpet. Det hörs en liten förtjust inandning.
Och ändå finns det inte där något annat än en rad med klänningar på små galjar, en blommig lampskärm, en blå badbalja och ett ulligt fårskinn.
Det behövs inte mer.
Det är alldeles otroligt spännande för en liten tös.
En ny värld att upptäcka har öppnat sig.

När jag var liten så var jag helt fascinerad av berättelsen om Narnia.
Jag minns att jag drömde på nätterna om att jag fann hemliga dörrar i huset som ledde till spännande platser. Det var så verkligt så att jag jämt var tvungen att på morgonen gå och titta efter om de ändå inte fanns där.
Det gjorde de ju förstås aldrig, men någonstans så trodde jag nog att bara man kom på knepet så skulle man finna dem.
Jag både älskade böckerna och serien som gick på tv:n.
Lucy, Edmund, Susan, Peter, faunen herr Tumnus, den elaka vita häxan och så Aslan förstås.
Böckerna står på sin givna plats i bokhyllan och jag ser fram emot den dag då jag får läsa dem för Stumpatrollet.

Så här vackert har C. S. Lewis skrivit i Häxan och lejonet:

"Till Lucy Barfield

Min kära Lucy!

Jag skrev den här sagan åt dig, men när jag började på den hade det inte gått upp för mig att flickor växer fortare än böcker. Följden har blivit att du redan är för gammal för sagor, och när den dagen kommer då boken äntligen är tryckt och inbunden är du ännu äldre. Men en gång kommer du att bli så gammal att du börjar läsa sagor igen. Då kan du ta ner den från hyllan, damma av den och tala om för mig vad du tycker om den. Jag är antagligen för döv för att höra och för gammal för att förstå ett ord vad du säger då, men jag kommer fortfarande att vara

din tillgivne gudfar

C. S. Lewis


Foto: Trollmor Ur Häxan och lejonet
Bokens Lucy och vännen herr Tumnus.

Vem minns inte när häxan dödade lejonet Aslan? Tårarna forsade.
Men det förbyttes strax mot glädje när de små mössen gnagde av de fastsurrade repen kring hans kropp på stenbordet, dånet när bordet rämnade och så Aslans djupa stämma:

- ... Det är mera trolldom.



Foto: Trollmor

Ur boken:

"Ondskan flyr med skräck och skam varhelst Aslan drager fram,
Blotta ljudet av hans röst stillar sorgen i vart bröst,
Med en blick han vintern jagar bort från skogar, berg och hagar,
Överallt där Aslan går blommar ljuvlig evig vår."

Aslan. Min barndoms hjälte.