Illusionisten

Foto: Trollmor

Det här är en film som inger en gammalmodig känsla, på ett bra sätt.
En känsla i miljöerna och i själva atmosfären.
Man sugs in i handlingen snabbt och sitter snart som en av de hänförda åskådarna i publiken.

Det hela utspelar sig i sekelskiftets Wien.
Det är en berättelse om kärlek, magi och mord.
Magikern och illusionisten Eisenheim (Edward Norton) uppträder inför fullsatta salonger.
Ryktet om hans förtrollande föreställningar sprider sig och snart infinner sig självaste kronprinsen Leopold (Rufus Sewell) tillsammans med sin tilltänkta fru Sophie (Jessica Biel).
Då Eisenheim ber att någon frivillig ska kliva upp till honom på scenen blir det Sophie.
När de då möts inser Eisenheim att det är hans förbjudna (kvinnan av klass, mannen av folket) ungdomskärlek som nu åter står framför honom 15 år senare.

Han beslutar sig för att försöka vinna tillbaka henne med hjälp av sin magi.
Under en privat föreställning blir Leopold personligt förolämpad och beslutar sig för att anlita polisinspektören Uhl (Paul Giamatti) för att granska Eisenheim närmare i sömmarna och på något sätt lyckas sätta dit honom.
Något som började som en kärlekshistoria utvecklar sig till att bli en mordhistoria.
Men vad är sanning och vad är bara väl utförda illusioner?

Det är en mycket välspelad film med duktiga skådespelare.
Speciellt tyckte jag om Uhl som trots sin lojalitet mot Leopold hyser en beundran gentemot den skicklige magikern.
Norton spelar med en slags lugn intensitet som i alla fall berör mig.
Som han säger i filmen:

Everything you have seen here has been an illusion.

Ungefär som min godisskål som stod på bordet. Poff! Borta!