Uppochned

Foto: Trollmor

Lite så känns det faktiskt nu.
Känslorna åker någon slags egenhändigt komponerad bergochdalbana. Precis som dom vill.
Och jag har bara att följa med.
Jag minns en gång när jag var liten och åkte just en sådan.
I form av en nyckelpiga.
Ett annat barn tyckte att det var läskigt och ville kliva av, så de stoppade nyckelpigan.
Då passade jag på att göra detsamma.
Tänk om man kunde göra likadant nu. Bara trycka på en knapp och säga;
-Jag vill inte åka mer nu, det räcker.
Men det funkar ju inte så riktigt. Det är bara att hålla i hatten and enjoy the ride. Det tar ju slut.
I morgon är en annan dag och så vidare.
Det är bara att inse att ena dagen så spottar, biter och fräser man och den andra så skrattar man så man gråter.
Jag har precis nyss fått två mail.
Det ena gjorde mig glad och värmde ända in i hjärteroten.
Det andra fick mig att fnissa förtjust.
Det är väl kanske det som är charmen med färden.

Ladybird

Foto: Trollmor