Ett steg i taget

Det är med förundran jag betraktar mitt Stumpatrolls utveckling.

Här går det undan minsann!

Igår hade hon lärt sig att göra ytterligare ett nytt ljud.

Det var med skräckblandad förtjusning jag insåg att hon satt och lät som den hemskt irriterande Crazy Frog. Ja, The Annoying Thing. Han som tyvärr fanns överallt för ett tag sedan, och som jag bara ville trycka på fälla-in-öronen-spaken så fort jag hörde. Nu är ju dock denna variant så oändligt mycket mer förtjusande då.

Idag har vi ånyo gemensamt tagit ytterligare ett kliv framåt. Ja, bildligt talat förstås.
Jag hade fått lov att ta upp henne igen efter nattningen eftersom hon absoluuut inte ville sova. Något som jag ibland i smyg önskar att få göra, och som rätt sällan verkligen inträffar. Hur som helst så låg vi nu i min säng och tittade på varandra.

Jag håller på att försöka lära henne mun, näsa och ögon. Typ vaaaaaaar är munnen? Ja, däääääär är munnen. Än så länge tittar hon då i taket och ler när hon får se lampan. För den vet hon vad det är och var den finns. Jag ger mig tusan på att hon säger lampa innan hon säger mamma. Pappa kan hon. Och ja, det är en mycket stolt pappa.

(Där halkade jag visst in på ett sidospår.)

Vi tittade på varandra som sagt, och jag ville få henne uppmärksam på munnen så jag låg och öppnade och stängde densamma. Lite som en hungrig fisk som spanat in en ytterst delikat sprattlandes mask på kroken. Med jämna mellanrum ljudade jag muuuunnen. Tösabiten var inte sen att hänga på, öppna munnen, stänga munnen. Min lilla härmapa. Vi låg så ett tag och bara tittade på varandras gapande munnar i ett tyst samförstånd. Kommunikation. Min dotter och jag.