Foto: Trollmor
Låt mig få bjuda på ett nyårsfyrverkeri från min trädgård.
En snällare och fridfullare variant med tanke på våra små fyrbenta vänner.
Foto: Trollmor
På väg upp...
Foto: Trollmor
... i en stillsam explosion av glädje!
Foto: Trollmor
Knoppas och hoppas...
Foto: Trollmor
... på ett stjärnbestrött och guldkantat 2008.
Önskar er alla ett GOTT NYTT ÅR!
Foto: Trollmor
Så är det då äntligen kvällen innan julafton.
Granen är klädd, alla julklappar är inslagna, sillen är inlagd, köttbullarna trillade, tomtarna smyger i husets alla vrår och friden har sänkt sig över oss.
Nu är det mest mysigt småplock som det donas och fixas med.
Jag tassar omkring och njuter med rödblommiga kinder och tindrande ögon (och enligt mannen mycket nyfikna blickar mot klapparna under granen).
Foto: Trollmor
Vårt lilla Stumpatroll kunde inte hålla fingrarna borta från allt spännande som såg så lockande ut från grenarna.
Det blev många förtjusta fniss och snabba spring därifrån med ett äpple eller en kula i ett stadigt grepp i den lilla näven.
Ser mamma mig nu?
Foto: Trollmor
Nissarna sitter ivriga och dinglar med stövlarna inför morgondagens paketutlämning.
Sådan tur att det finns snälla barn här då.
Foto: Trollmor
Jag vill önska er alla en riktigt fröjdefull jul!
Stor kram!
Foto: Trollmor
Foto: Trollmor
Häromdagen fann jag till min glädje ett paket liggandes i min brevlåda.
Jag tassade snabbt in och öppnade varsamt med nyfikna fingrar.
Inuti låg ett brev som gick rakt in i mitt hjärta, så fint skrivet så att jag blev alldeles rörd.
Väl omhuldat med vitt silkespapper och rosa band låg även detta vackra adventshjärta.
Jag blev alldeles glad och varm om vartannat.
Mitt allra käraste tack Åsa!
Det är underbart och har en alldeles speciell betydelse för mig.
Visst är det väl fint, man har sina vänner här i bloggvärlden.
Man kanske inte har träffats på riktigt, men man känner ändå att här, här har jag en god vän.
Någon man kan dela sina tankar och känslor med.
Man gläds när någon har det bra och blir ledsen inombords om det hänt något sorgligt.
Jag kunde inte ana när jag började blogga hur givande det skulle bli.
Här hämtar jag kraft och finner ro.
Det berikar.
Tack för att ni delar med er!
Önskar er alla en fin tredje advent!
Foto: Far
Nu kliar det i ben och tassar här.
Både Vargen och undertecknad saknar snön.
Vi vill ut och busa så snön ryker!
Eller varför inte en tidig morgonpromenad när det fortfarande är alldeles tyst ute och det känns som om allt är möjligt?
Fotot här tog min käre far under en av dessa sköna stunder.
Så underbart det var! Jag, Stumpatrollet, Vargen och far gick under min mammaledighet en tur tillsammans varje morgon.
Jag saknar dessa promenader.
Ibland gick vi och småpratade om allt möjligt, men ofta gick vi tysta och bara fanns till.
Det är skönt att bara kunna vara så med någon, utan allt det här pratet bara för sakens skull.
Finna ro i varandra. Dela en stund. Och detta i all enkelhet.
Det är fint tycker jag.
Nu väntar vi bara på att snöflingorna sakta ska dala ned mot marken för att sedan lysa upp allt det gråa utanför.
Få känna en flinga smälta mot kinden. Se en yster vovve skaka av sig sin lilla snökostym med en extra knyck på svansen.
Kom, bara kom!
Vi väntar.
Foto: Trollmor
Olika. Men ändå så lika.
Spretar och stretar åt var sitt håll.
Knakar och far omkring när det friskar i.
För att sedan i lugnet ändå lyckas närma sig varandra.
Foto: Trollmor
På avstånd. Men inom synhåll.
Mjuk. Och hård.
Längtan.
Foto: Trollmor
Naken. Sårbar.
Blottad på de yttre lagren.
Tar du emot om jag faller?
Foto: Trollmor
Ett blänk, en spegling i varandra.
Förgrenas. Förenas.
Möts och når fram.
Rötter. I varandra.
Foto: Trollmor
Igår förmiddag fick jag med mig hela familjen ut i skogen.
När vi väl kom fram insåg vi att vi glömt barnvagnen.
Så det blev för litet Stumpatroll att knata på på egna små ben.
När hon inte stolt satt på pappas axlar vill säga.
Foto: Trollmor
Vi vandrade på djurstigar tills vi kom ut på en skogsväg.
Inne bland träden silade solen ned med ett nästan magiskt ljus.
Foto: Trollmor
Jag tog tacksamt emot strålarna och fylldes med ny energi.
Under våra fötter fanns mjuk snöbeströdd mossa och runt omkring oss trädens grenar, där vissa smyckat sig helgfina.
Foto: Trollmor
Jag blev kvar en stund inne mellan träden, och när jag sedan kikade ut mellan granarna spred sig ett leende när jag fick syn på det finaste jag har.
Mina egna små ljus.
Foto: Trollmor
Foto: Trollmor
I förmiddags tog jag med mig Vargen på tur.
Vi tassade längs med en sjö och det var så tyst, så tyst.
Foto: Trollmor
Igår så åkte vi äntligen och hämtade Stumpatrollet och vovven hos mormor och morfar.
Återseendets glädje var stor! Gullungen kastade sig i min famn och Vargen visste inte till sig av lycka och överröste oss med goa blöta pussar och ivriga svansviftningar.
De hade nämligen varit utlånade ett par dagar eftersom vi själva varit utslagna av magsjuka.
Min mor berättade med förnöjd röst att Stumpatrollet fått krypa ned i hennes säng frampå morgonkvisten och sedan hade legat och gostrampat som en liten kattunge.
Jag undrar vem som kurrade mest.
Väl hemma igen så hade de båda små liven bråttom in för leksaker och bus.
Jag hann knappt ta av henne ytterkläderna i köket förrän hon hade pilat iväg med sina skor i näven.
Det blir till att leta efter dem sen tänkte jag, och gick ut i hallen igen för att hänga upp kläderna. Och vad finner jag då, prydligt på sin plats, om inte ett par små röda skor ordentligt uppställda på hennes egen lilla skohylla!
I vardagsrummet var hon och vovven redan inne i bollekar.
En stund senare hade vi förflyttat oss upp på övervåningen och Stumpatrollet trampade nöjt omkring.
Jag hör hennes lilla röst genom rummen:
- Ååå heeej!
Detta upprepas varje gång hon kliver över en tröskel.
Och jag ler.
Vardagslycka.
Romantisk farfar
Jag fann en liten pärla som liksom gnistrade till bland de gamla fotografierna.
En öm röst som kom emot mig genom de sirligt skrivna orden som doldes på fotografiets baksida:
... Något härligare än,
att uti dina ögon få skåda,
Ljufva rena kärleken,
men ljufligare skulle ändå vara,
att dig få äga hela lifvet långt.
Tecknar din
kärlekskranke Gunnar
Tyvärr är början av texten svårläst eftersom någon klippt bort en del för att få fotot att passa i en ram. Men visst är det vackert!
Farfar är född 1888 och farmor 1900. De fick 40 år tillsammans.
Farfar fick jag tyvärr aldrig träffa eftersom han dog 1963.
Min farmor fanns hos oss till 1986.
Jag minns henne som lite barsk.
Det skulle vara ordning och reda som min far uttryckte det.
Kanske därför som jag särskilt kommer ihåg ett tillfälle som var mycket muntert.
Det var när farmor bodde på ålderdomshemmet och vi gick och hälsade på "tanterna" (d.v.s. farmor och mormor) på helgen.
Vi satt en nätt liten skara på hennes säng i det lilla rummet hon hade och plötsligt så mäktade inte sängen mer för oss alla, utan gav vika med ett brak.
Sängbotten for mot golvet med oss i tät följd.
Upp ur själva ramen stack en skön blandning av stora och små fötter, sockar och gammelbensstrumpbyxor.
Farmor
Tänk om man kunde få slå sig ned en stund här för en pratstund om svunna tider.
Jag skulle vilja få höra hennes ord om farfar.
Stort tack till er som lämnar så rara fotspår här hos mig!
Jag blir lika glad varje gång.
Varma kramar!
Mormor i 20-års åldern
Idag tänkte jag att jag skulle visa några bilder på min kära mormor Siri.
Hon finns ofta i mina tankar och vid en helg som denna är det till henne som jag söker mig främst.
För mig betyder hon styrka och trygghet.
Det är till henne jag vänder mig om jag känner mig liten på jorden, oroar mig för något och vill få känna lite extra stöd.
Men även i stunder av glädje, då jag önskar att hon hade kunnat få vara med.
Så gärna jag velat få låta min blick möta hennes glittrande ögon då.
Mormor och mamma
Men jag vet att hon finns med mig i alla fall.
Hon finner sätt att visa sin närvaro genom tecken, bilder eller känslor.
En gång när jag var så glad, så glad över en lycklig händelse, där jag tror att hon hade ett finger med i spelet, så höll jag nästan bokstavligt talat på att gå på henne.
Mitt(!) på vägen möter jag en gammal tant som är så lik henne att jag stannar till och bara tittar. Det tog en stund för mig att inse att det faktiskt inte var hon, men jag ger mig den på att den gamla tanten var ditsänd på ett eller annat sätt för att ge mig en hälsning.
Och det stärkte mig i vetskapen om att mormor är med mig.
Andra gånger har det varit i form av bilder.
Hennes gamla rynkiga händer där hon fingrat på en ring som blivit för stor, hennes leende.
Jag har fyllts av ett lugn, ett sådant lugn som bara stor kärlek kan ge.
Trygghet, där min hand vilat i hennes.
Foto: Trollmor
Idag har vi varit på tur via skogsvägar till en plats långt inne i skogen.
Där, precis vid en sjö, står det en gammal personvagn som en gång i tiden slagit följe med ett ånglok.
Enligt min gode far så har den stått där i säkerligen 50 år och är troligtvis från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet.
Nu används den väl i det närmaste som en slags skogskoja.
Och vilken koja sen!
Jag är barnsligt förtjust i tåg, och då kan ni ju säkert räkna ut vad jag tycker om kombinationen tåg och skog.
Tänk att sitta därinne, mitt i skogen, och låtsas att man är på resa någonstans.
Jag kommer ihåg min förvåning när han berättade första gången vi gick dit, att här framme står det minsann en tågvagn.
Hur i hela friden har det kommit hit?, var då min tanke.
När vi började vår vandring in genom skogen stötte vi ganska omedelbart på en samling jägare.
De satt gemytligt samlade kring en brasa som sprakade så gott att jag hade god lust att slå mig ned där jag också.
Far styrde sina steg ditåt för att höra så att det gick bra att vi fortsatte vidare in i skogen.
De meddelade under glada tillrop att det gick så bra det.
Nästan framme vid vår slutstation hörde vi en hund skälla intensivt.
Det låter som den ger ståndsskall, sa far och ökade på sina kliv.
En liten stund senare möter vi jägarna igen, och mycket riktigt, de menar på att nu har nog hunden sällskap därinne i skogen.
De tror att det är en älgko och en kviga som de sett tidigare.
Eftersom de inte har för avsikt att skjuta dessa så frågar de mig om jag vill följa med dem och fotografera.
Käre far förekommer mig i frågan, och säger med ett skratt att det vill hon nog inte, ty hon har älgskräck.
Hmm, tack för det liksom.
Sanningen är att jag har en viss fobi mot dessa stora bruna djur.
Det har hänt flertalet gånger att jag pipit iväg illa kvickt om vi skådat älg (jag har även en gång gömt mig bakom barnvagnen, men det kan vi tala mycket tyst om).
På hemvägen råkar vi på en av jägarna igen och han säger att det var synd att jag inte följde med. Jag hade fått fina bilder.
Under tiden hade jag hunnit ångra mig stort kan jag säga.
Det hade varit en utmaning att ta tjuren vid hornen och följt med.
Att likt den lilla vagnen lite längre fram, valt en oväntad färd.
Jag tror att jag då istället genom kamerans lins skulle ha lyckats glömma bort mina darrande knän och istället sett två vackra djur.
Det får bli en annan turs slutdestination.
Foto: Trollmor
Så skönt det är att bara få vara.
Hämta ny kraft.
Foto: Trollmor
Känna doften av skog.
Vända ansiktet mot solen för en stund och känna värmen mot kinderna.
Foto: Trollmor
Se stillheten brytas en kort stund av ett plask i vattnet.
Foto: Trollmor
Iaktta Vargen som förtjust rullar runt i mossan och sen får glädjefnatt och bara springer runt med svansen glatt viftande.
Foto: Trollmor
Vandra på mjuka stigar och smala spångar och göra nya upptäckter, för att sedan bära med sig hem.
Till nästa tur.
Foto: Trollmor
Sägnen förtäljer om tre kvinnor boende i ett torp inte långt härifrån.
De sades vara trollkunniga och ägna sig åt svartkonster.
Detta rykte kom så småningom till myndigheternas kännedom och ett påbud gick ut om att de skulle fängslas och förhöras.
Kvinnorna anade oråd och tog sin tillflykt in i skogen och gömde sig i denna grotta.
Framåt höstkanten blev de dock avslöjade när de eldade i grottan och någon fick syn på röken som steg upp.
De blev tillfångatagna och ställda inför rätta.
Innan domen föll skulle de utsättas för vattenprovet. Med ihopbundna ben och armar kastades de i en närbelägen göl för att undersöka om de flöt.
Då var man nämligen skyldig till trolldom.
Kvinnorna flöt och betraktades därmed som häxor.
Detta var något som straffades genom att brännas på bål.
Ett stort bål gjordes därför iordning nedanför ett berg i skogen. För att vara riktigt säkra på att de trollkunniga kvinnorna skulle förtäras av elden hällde man tjära över dem.
Ingen tordes vara riktigt i närheten av dem innan de mötte sitt öde, så med hjälp av stänger knuffades de levande från berget och ned i den flammande elden.
Det sägs att man än idag kan höra kvinnoröster ropa i skogen:
"Jag är oskyldig, jag är oskyldig!"
Foto: Trollmor
Vi vet ju vad som hände i denna mörka tid av vår historia.
Och med hjälp av protokoll och räkenskaper från häxprocessen och brev från kyrkoherden till Domkapitlet där han undrar "Var skall jag begrava trollkonan?", så har en bit av verkligheten vaskats fram också.
Låt oss förflytta oss 390 år tillbaka i tiden.
Det är sommar och borde vara en vacker tid.
För nio kvinnor blev det istället ett mörkt och hemskt slut.
Elin och Kirstin från Näs, Ingrid från Rippestorp, Margareta från Eketorp, Kirstin från Tråbrunna, Ingrid från Gållbo, Ingrid Göran Orres från Vånga, Lusse från Mullsäter och Lusse från Svartorp.
Alla dessa kvinnor stod anklagade för trolldom.
I ett tingsprotokoll står följande att läsa:
"Till thett tridia tinnget att sencke trollkonena i wattn och them pina till enn sann bekenn..."
Nämnden dömde kvinnorna till att genomgå vattenprovet och att de skulle torteras tills de erkände.
De bakbands och kastades i en göl som sedan dess kallas Trollkäringegölen.
Utgången kunde bara sluta på ett sätt oavsett hur de klarade provet.
De som sjönk ansågs oskyldiga och de som flöt var skyldiga.
Lusse från Mullsäter avled under tortyr.
Lusse från Svartorp dömdes för Blåkullafärd och samröre med Satan.
Hon avrättades tre år senare.
De övriga dömdes sedan till att brännas på bål och fördes till ett berg i närheten, vilket är utpekat på en karta från 1761.
De avrättades tre och tre. Elin från Näs avrättades för sig då hon ansågs vara den värsta trollkvinnan av de dömda.
Skrift från kartan anno 1761:
"...ther belägit berg theräst någre qvinnor, som tiden med troldom omgåts, blifit afrättade på sätt at the först blefvo på berget upförde och sedan bundne ther utföre liksom i en tvär ättestupa ned i et ther under brinnande bål nedstörte och uppbrände"
Denna hemska process hängde samman med en straffskärpning för bland annat trolldom.
Hertig Johan ansåg att Sveriges lag på flera punkter var alldeles för mild mot trollkunnigt folk.
Kyrkan och prästerna hade också stor makt.
Denna makt i kombination med okunskap, rykten och tillfälligheter bär stor skuld till så många oskyldiga kvinnors död.
Kvinnor som kanske var lite avvikande på något sätt; läkekunniga, kloka, vackra och som pekats ut. Någon tror sig ha sett något, en annan är avundsjuk eller har andra skäl, rädsla och okunskap, och så är ryktet i full gång.
Denna plats är vacker, men jag kan inte låta bli att känna ett stråk av sorg inombords över vad historien har att berätta oss, när jag vandrar i dess omgivning.
När jag gick där med kameran i min hand för att fota dessa bilder så hade jag en korp en bit efter mig i skogen. Det var som om fågelns kraxande gav uttryck för den olycka som drabbat dessa kvinnor just här.
Det känns viktigt att minnas.
Foto: Trollmor
Tassar bara in med lite assistans av Vargen för att lämna två små avtryck.
Det ena gäller mitt tidigare inlägg.
Ni har rätt, det handlar om något sorgligt.
Dock rör det inte mig personligen, men det berör mig som person.
Jag återkommer om detta till helgen då det är något som jag känner att jag vill skriva om i lugn och ro.
TACK för alla fina kommentarer ni lämnar!
Jag blir alldeles varm i hjärtat! Stor kram till er!
Det andra gäller något glatt och roligt!
Vill nämligen tipsa om att det pågår en tävling hos Thea.
Vinsten är en finfin och personlig almanacka, så passa på!
Foto: Trollmor
Idag har vi vandrat tillbaka i historien till en mycket vacker men sorgesam plats.
Vindens sus i träden och dagens lite mörka dysterhet kändes på något sätt som att det passade in på omgivningen just då.
Ändå tycker jag om att vistas här.
Ibland känns det viktigt att inte glömma.
En dag kommer jag att berätta vad som utspelades här, men inte ikväll.
Till det är tankarna likt träden runtomkring alltför spretiga.
Det får bli när lugnet lagt sig såsom vattenytan som kastar sina speglingar för den som vill se.
