Sorg
Foto: Trollmor
Vår vackraste vän finns inte mer.
Klockan visar endast 4 på morgonen när vi går vår sista promenad tillsammans hemmavid.
Vi försöker göra oss redo inför den många mil långa färd vi snart ska göra för att äntligen få ett svar.
Allt är tyst och det känns som om det bara är vi två i hela världen.
I backen en bit bort får vi syn på en hjort, ståendes alldeles stilla där mitt på vägen med sina ståtliga horn, och den möter oss med blicken.
När vi en stund senare ska korsa samma väg klövar ett rådjur i full fart mot oss.
I samma ögonblick får jag syn på en räv som slinker ned bland buskarna längre fram.
Djupt inom mig vet jag, och förstår, hur denna vår sista resa tillsammans ska sluta.
Skogens djur säger nu ett vackert farväl till min vän som tassat i deras rike så länge.
Vi delar denna långa dag nära, nära varandra.
Min hand som smeksamt inte kan sluta stryka hans tjocka, mjuka päls.
Värmen.
Doften.
Bruna, kloka ögon som möter mina och känner min sorg.
Den allra sista omfamningen, mitt ansikte vilandes mot hans bröst.
Vi får besked om hur illa det är.
Tar det svåraste, men samtidigt det mest självklara valet.
Av kärlek.
Låter honom få somna in. Utan någon mer smärta.
Känner en djup frid, men samtidigt brister mitt hjärta.
På väg hem, efter bara en kort stund i bilen, korsar en kvinna på skidor vägen.
I en lina framför henne tassar en hund i dragsele. De är ute på färd.
Precis såsom jag och Vargen så många gånger gjort.
Där och då, tror jag att han säger farväl.
Och det skänker mig tröst.
Foto: Trollmor
Idag har jag begett mig ut i skogen.
Vandrat vår väg.
Ensam.
Kom på mig med att nästan stanna till och vänta in honom.
För att i nästa sekund känna hur han finns där före mig på stigen med snöpudrad nos.
Kom då matte! Sätt fart!
Ivrig.
I fickan bär jag med mig godis.
Beger mig spänt av mot hans stora sten på vilken han brukar hoppa upp.
Och där på sitt eget sätt pratsjungandes be om en godbit.
Jag klättrar upp och sätter mig där, plockar fram en handfull och lägger i snön bredvid mig.
Känner närhet.
Han är med mig.
Där och då.
Och hela vägen hem.
Min vackre och bäste vän.
Ger mig tröst.
Då som nu.
Foto: M
Vår vackraste vän finns inte mer.
Klockan visar endast 4 på morgonen när vi går vår sista promenad tillsammans hemmavid.
Vi försöker göra oss redo inför den många mil långa färd vi snart ska göra för att äntligen få ett svar.
Allt är tyst och det känns som om det bara är vi två i hela världen.
I backen en bit bort får vi syn på en hjort, ståendes alldeles stilla där mitt på vägen med sina ståtliga horn, och den möter oss med blicken.
När vi en stund senare ska korsa samma väg klövar ett rådjur i full fart mot oss.
I samma ögonblick får jag syn på en räv som slinker ned bland buskarna längre fram.
Djupt inom mig vet jag, och förstår, hur denna vår sista resa tillsammans ska sluta.
Skogens djur säger nu ett vackert farväl till min vän som tassat i deras rike så länge.
Vi delar denna långa dag nära, nära varandra.
Min hand som smeksamt inte kan sluta stryka hans tjocka, mjuka päls.
Värmen.
Doften.
Bruna, kloka ögon som möter mina och känner min sorg.
Den allra sista omfamningen, mitt ansikte vilandes mot hans bröst.
Vi får besked om hur illa det är.
Tar det svåraste, men samtidigt det mest självklara valet.
Av kärlek.
Låter honom få somna in. Utan någon mer smärta.
Känner en djup frid, men samtidigt brister mitt hjärta.
På väg hem, efter bara en kort stund i bilen, korsar en kvinna på skidor vägen.
I en lina framför henne tassar en hund i dragsele. De är ute på färd.
Precis såsom jag och Vargen så många gånger gjort.
Där och då, tror jag att han säger farväl.
Och det skänker mig tröst.
Foto: Trollmor
Idag har jag begett mig ut i skogen.
Vandrat vår väg.
Ensam.
Kom på mig med att nästan stanna till och vänta in honom.
För att i nästa sekund känna hur han finns där före mig på stigen med snöpudrad nos.
Kom då matte! Sätt fart!
Ivrig.
I fickan bär jag med mig godis.
Beger mig spänt av mot hans stora sten på vilken han brukar hoppa upp.
Och där på sitt eget sätt pratsjungandes be om en godbit.
Jag klättrar upp och sätter mig där, plockar fram en handfull och lägger i snön bredvid mig.
Känner närhet.
Han är med mig.
Där och då.
Och hela vägen hem.
Min vackre och bäste vän.
Ger mig tröst.
Då som nu.
Foto: M
