Foto: Trollmor
Olika. Men ändå så lika.
Spretar och stretar åt var sitt håll.
Knakar och far omkring när det friskar i.
För att sedan i lugnet ändå lyckas närma sig varandra.
Foto: Trollmor
På avstånd. Men inom synhåll.
Mjuk. Och hård.
Längtan.
Foto: Trollmor
Naken. Sårbar.
Blottad på de yttre lagren.
Tar du emot om jag faller?
Foto: Trollmor
Ett blänk, en spegling i varandra.
Förgrenas. Förenas.
Möts och når fram.
Rötter. I varandra.
Foto: Trollmor
Igår förmiddag fick jag med mig hela familjen ut i skogen.
När vi väl kom fram insåg vi att vi glömt barnvagnen.
Så det blev för litet Stumpatroll att knata på på egna små ben.
När hon inte stolt satt på pappas axlar vill säga.
Foto: Trollmor
Vi vandrade på djurstigar tills vi kom ut på en skogsväg.
Inne bland träden silade solen ned med ett nästan magiskt ljus.
Foto: Trollmor
Jag tog tacksamt emot strålarna och fylldes med ny energi.
Under våra fötter fanns mjuk snöbeströdd mossa och runt omkring oss trädens grenar, där vissa smyckat sig helgfina.
Foto: Trollmor
Jag blev kvar en stund inne mellan träden, och när jag sedan kikade ut mellan granarna spred sig ett leende när jag fick syn på det finaste jag har.
Mina egna små ljus.
Foto: Trollmor
Foto: Trollmor
I förmiddags tog jag med mig Vargen på tur.
Vi tassade längs med en sjö och det var så tyst, så tyst.
Foto: Trollmor
Igår så åkte vi äntligen och hämtade Stumpatrollet och vovven hos mormor och morfar.
Återseendets glädje var stor! Gullungen kastade sig i min famn och Vargen visste inte till sig av lycka och överröste oss med goa blöta pussar och ivriga svansviftningar.
De hade nämligen varit utlånade ett par dagar eftersom vi själva varit utslagna av magsjuka.
Min mor berättade med förnöjd röst att Stumpatrollet fått krypa ned i hennes säng frampå morgonkvisten och sedan hade legat och gostrampat som en liten kattunge.
Jag undrar vem som kurrade mest.
Väl hemma igen så hade de båda små liven bråttom in för leksaker och bus.
Jag hann knappt ta av henne ytterkläderna i köket förrän hon hade pilat iväg med sina skor i näven.
Det blir till att leta efter dem sen tänkte jag, och gick ut i hallen igen för att hänga upp kläderna. Och vad finner jag då, prydligt på sin plats, om inte ett par små röda skor ordentligt uppställda på hennes egen lilla skohylla!
I vardagsrummet var hon och vovven redan inne i bollekar.
En stund senare hade vi förflyttat oss upp på övervåningen och Stumpatrollet trampade nöjt omkring.
Jag hör hennes lilla röst genom rummen:
- Ååå heeej!
Detta upprepas varje gång hon kliver över en tröskel.
Och jag ler.
Vardagslycka.
Romantisk farfar
Jag fann en liten pärla som liksom gnistrade till bland de gamla fotografierna.
En öm röst som kom emot mig genom de sirligt skrivna orden som doldes på fotografiets baksida:
... Något härligare än,
att uti dina ögon få skåda,
Ljufva rena kärleken,
men ljufligare skulle ändå vara,
att dig få äga hela lifvet långt.
Tecknar din
kärlekskranke Gunnar
Tyvärr är början av texten svårläst eftersom någon klippt bort en del för att få fotot att passa i en ram. Men visst är det vackert!
Farfar är född 1888 och farmor 1900. De fick 40 år tillsammans.
Farfar fick jag tyvärr aldrig träffa eftersom han dog 1963.
Min farmor fanns hos oss till 1986.
Jag minns henne som lite barsk.
Det skulle vara ordning och reda som min far uttryckte det.
Kanske därför som jag särskilt kommer ihåg ett tillfälle som var mycket muntert.
Det var när farmor bodde på ålderdomshemmet och vi gick och hälsade på "tanterna" (d.v.s. farmor och mormor) på helgen.
Vi satt en nätt liten skara på hennes säng i det lilla rummet hon hade och plötsligt så mäktade inte sängen mer för oss alla, utan gav vika med ett brak.
Sängbotten for mot golvet med oss i tät följd.
Upp ur själva ramen stack en skön blandning av stora och små fötter, sockar och gammelbensstrumpbyxor.
Farmor
Tänk om man kunde få slå sig ned en stund här för en pratstund om svunna tider.
Jag skulle vilja få höra hennes ord om farfar.
Stort tack till er som lämnar så rara fotspår här hos mig!
Jag blir lika glad varje gång.
Varma kramar!
Mormor i 20-års åldern
Idag tänkte jag att jag skulle visa några bilder på min kära mormor Siri.
Hon finns ofta i mina tankar och vid en helg som denna är det till henne som jag söker mig främst.
För mig betyder hon styrka och trygghet.
Det är till henne jag vänder mig om jag känner mig liten på jorden, oroar mig för något och vill få känna lite extra stöd.
Men även i stunder av glädje, då jag önskar att hon hade kunnat få vara med.
Så gärna jag velat få låta min blick möta hennes glittrande ögon då.
Mormor och mamma
Men jag vet att hon finns med mig i alla fall.
Hon finner sätt att visa sin närvaro genom tecken, bilder eller känslor.
En gång när jag var så glad, så glad över en lycklig händelse, där jag tror att hon hade ett finger med i spelet, så höll jag nästan bokstavligt talat på att gå på henne.
Mitt(!) på vägen möter jag en gammal tant som är så lik henne att jag stannar till och bara tittar. Det tog en stund för mig att inse att det faktiskt inte var hon, men jag ger mig den på att den gamla tanten var ditsänd på ett eller annat sätt för att ge mig en hälsning.
Och det stärkte mig i vetskapen om att mormor är med mig.
Andra gånger har det varit i form av bilder.
Hennes gamla rynkiga händer där hon fingrat på en ring som blivit för stor, hennes leende.
Jag har fyllts av ett lugn, ett sådant lugn som bara stor kärlek kan ge.
Trygghet, där min hand vilat i hennes.
