Saknad
Foto: Trollmor
Idag är det ett år sedan vi fick ta farväl.
Men det känns som igår.
Jag är så glad att du,
min vackre vän,
fortfarande finns
med mig.
När jag grät för att din doft
började försvinna från din fäll,
och jag långt senare fann en sjal som luktade så
mycket dig.
Så helt oväntat. Lycklig.
Jag hör dig tassa
uppför trappan.
Den lilla dunsen
när du lägger dig ned och rullar ihop dig
med nosen bakom svanstippen.
Alla dessa självklara ljud
som är en del av oss.
Alltid.
Vid vissa platser
omsluter du mig.
Där finns bara du.
En tröst när allt
jag skulle önska,
vore att åter få vila ansiktet i din mjuka päls.
I skogen när jag går vår tur,
väntar du på mig.
Spänd och ivrig.
På din sten.
Med en buff bakifrån,
mot min hand.
Förbi i full fart för att sedan
vänta in mig.
Dina mörka ögon i mina.
- Kom nu!
Jag är så tacksam för detta.
Min vackre vän.
Allt jag vill är att få vila,
mitt ansikte i din mjuka päls.
Du tassar bredvid.
Fortfarande.
Idag är det ett år sedan vi fick ta farväl.
Men det känns som igår.
Jag är så glad att du,
min vackre vän,
fortfarande finns
med mig.
När jag grät för att din doft
började försvinna från din fäll,
och jag långt senare fann en sjal som luktade så
mycket dig.
Så helt oväntat. Lycklig.
Jag hör dig tassa
uppför trappan.
Den lilla dunsen
när du lägger dig ned och rullar ihop dig
med nosen bakom svanstippen.
Alla dessa självklara ljud
som är en del av oss.
Alltid.
Vid vissa platser
omsluter du mig.
Där finns bara du.
En tröst när allt
jag skulle önska,
vore att åter få vila ansiktet i din mjuka päls.
I skogen när jag går vår tur,
väntar du på mig.
Spänd och ivrig.
På din sten.
Med en buff bakifrån,
mot min hand.
Förbi i full fart för att sedan
vänta in mig.
Dina mörka ögon i mina.
- Kom nu!
Jag är så tacksam för detta.
Min vackre vän.
Allt jag vill är att få vila,
mitt ansikte i din mjuka päls.
Du tassar bredvid.
Fortfarande.
Min vackre vän.
~ Trollmor ~
~ Trollmor ~
13 kommentarer:
Mina tårar trillar och klumpen i halsen bränner. Jag har kvar min vän fortfarande men dagarna är räknade, det vet jag.
Jag känner igen din vackra beskrivning av skogspromenaderna, men redan har denna ivrighet försvunnit och hon går nu mest bredvid mig istället för ivrigt inväntande före. Jag har redan börjat så smått att sörja min älskling.
Bär din fina vän i hjärtat det ska jag också göra för alltid.
*Kram*
Många kan inte förstå hur mycket man kan älska en hund eller katt med för den skull. Jag hade en brun underbar vän i 11 år och när han lämnade oss så var sorgen precis som du beskriver det. Det är länge sedan nu men jag kan fortfarande längta efter honom så han finns alltid i mitt hjärta. Efter honom kom tre älskade katter som också får dela han plats i mitt hjärta....men du vilken lycka att ha fått förmånen att älska och ta hand om dem och vilket bra liv dessa hjärtankära har haft. Trösta dig med det.
Ha det bra lilla Trollmor. Kram!!
Mina tårar bränner också...om ett år får väl jag skriva något liknande. Min mamma gick bort i onsdags och saknaden, tomheten...det går inte att beskriva...inte än. *kramar*
Åh, vad fint du skriver! Det berör!
Tack för dina fina ord på min blogg! De värmer mig och min älskade mamma!
kram
Tanken att det redan gått ett helt år överrumplar....
Vad vacker han är. Sitter och tittar på bilden där han blickar ut över vattnet. Undrar vad som rör sig i i hans inre....? Visst ser det ut som att han filosoferar.
Jag förstår att du saknar honom...usch så ledsamt.
Dina ord berör....
Kram till dig
Kicki
Så vackert du skriver, och jag kan inte annat än att känna med dig. Till midsommar är det tre år sedan ajg sa hej då till min Dobby, å ännu känner jag hans nos puffa uppfodrande ibland, eller hör hans steg bakom mig... Fyfota vänner är speciella <3 KRAMAR
Vad fint du skriver om din saknad. Vackra Vargen, klart att han fattas dig. Jag förstår hur du känner, jag kan fortfarande gråta efter min barndomsvän, tillika hundkompis, trots att han varit borta i många många år. Oersättlig kärlek, helt enkelt.
(Och du; tack för ditt fina grattis inne hos mig!)
Åtta år sedan min ängel fick somna in. Åtta år, var har dom åren tagit vägen? Det går inte en dag utan att jag tänker på henne, men det är bara fina minnen.
Jag känner din saknad och även jag vet hur fäst man blir vid en vän från djurriket. I mitt fall är det en katt som hade mycket personlighet och som var den snällaste och mest sällskapliga katt man kan tänka sig. Dessutom satt jag vid sidan om kattmamman när hela kullen föddes. Sist kom denne lille katt och vi fick hjälpa till att ta bort fosterhinnan och putta fram honom till den trötta mamman så hon kunde ta hand om honom. Från den stunden var han vår och han fick stanna när alla andra kattungar fick nya hem. Han lever fortfarande kvar i mitt hjärta trots att det har gått många, många år sedan han blev överkörd.
kramar från Poppins
Jag delar din saknad! Saknar min fina Tjappo som jag inte träffar längre. Nån annan håller i hans koppel, stryker hans mjuka, tjocka päls, ger honom mat. Men skönt är att veta att han iallafall har det bra :)Kanske nångång jag skaffar en annan hund, men du vet ju hur det är. Ingen är som den man saknar...
Många många kramar till dig!
/Maria
Du skriver så känsligt om sorg och saknad så vi alla känner igen oss, vi som har förlorat någon fyrfota kompis vi älskade.
Många kramar från trollkusinen.
Så vackert och så sorgligt. När våra fyrbenta blir ängla-djur känns det alltid tungt. Men minnet lever ju alltid kvar och man får glädjas åt att de har funnits och att man har gett dem ett bra liv.
Kram M
som av en ren tillfällighet hittade din fina blogg.
Skicka en kommentar