söndag 27 februari 2011

Sorg


Foto: Trollmor

Vår vackraste vän finns inte mer.

Klockan visar endast 4 på morgonen när vi går vår sista promenad tillsammans hemmavid.
Vi försöker göra oss redo inför den många mil långa färd vi snart ska göra för att äntligen få ett svar.
Allt är tyst och det känns som om det bara är vi två i hela världen.
I backen en bit bort får vi syn på en hjort, ståendes alldeles stilla där mitt på vägen med sina ståtliga horn, och den möter oss med blicken.
När vi en stund senare ska korsa samma väg klövar ett rådjur i full fart mot oss.
I samma ögonblick får jag syn på en räv som slinker ned bland buskarna längre fram.
Djupt inom mig vet jag, och förstår, hur denna vår sista resa tillsammans ska sluta.
Skogens djur säger nu ett vackert farväl till min vän som tassat i deras rike så länge.

Vi delar denna långa dag nära, nära varandra.
Min hand som smeksamt inte kan sluta stryka hans tjocka, mjuka päls.
Värmen.
Doften.
Bruna, kloka ögon som möter mina och känner min sorg.
Den allra sista omfamningen, mitt ansikte vilandes mot hans bröst.
Vi får besked om hur illa det är.
Tar det svåraste, men samtidigt det mest självklara valet.
Av kärlek.
Låter honom få somna in. Utan någon mer smärta.
Känner en djup frid, men samtidigt brister mitt hjärta.
På väg hem, efter bara en kort stund i bilen, korsar en kvinna på skidor vägen.
I en lina framför henne tassar en hund i dragsele. De är ute på färd.
Precis såsom jag och Vargen så många gånger gjort.
Där och då, tror jag att han säger farväl.
Och det skänker mig tröst.


Foto: Trollmor

Idag har jag begett mig ut i skogen.
Vandrat vår väg.
Ensam.
Kom på mig med att nästan stanna till och vänta in honom.
För att i nästa sekund känna hur han finns där före mig på stigen med snöpudrad nos.
Kom då matte! Sätt fart!
Ivrig.
I fickan bär jag med mig godis.
Beger mig spänt av mot hans stora sten på vilken han brukar hoppa upp.
Och där på sitt eget sätt pratsjungandes be om en godbit.
Jag klättrar upp och sätter mig där, plockar fram en handfull och lägger i snön bredvid mig.
Känner närhet.
Han är med mig.
Där och då.
Och hela vägen hem.

Min vackre och bäste vän.
Ger mig tröst.
Då som nu.


Foto: M

18 kommentarer:

Annica sa...

Vackra ord om något svårt. Tog farväl att katten innan jul..... *kram*

Annica sa...

Av ska det såklart vara, inte att

maria sa...

Jag blir alldeles gråtig av din fina, starka text. Fina vargen. Kram

Lusthuset sa...

Jag sitter här och tårarna rinner för jag delar så din sorg. Jag vet hur det känns och ändå är varje sorg unik. Jag har sagt farväl till en hund och tre katter och även om sorgen bleknar så finns längtan kvar..alltid så länge jag lever. Ibland tycker jag att jag ser dem i en annan katt ellr hunds skepnad eller bara som en känsla och det känns ändå bra för jag är övertygat att de liksom människor vi saknar är de med oss. Kära lilla Trollmor, ni gjorde så klar det rätta och ni kommer ju alltid att ha honom hos er...någon man inte skulle ha velt vara utan eller hur?. Ha det bra. Kanske någon gång i framtiden skaffar ni Lilla Vargen??? Kram!

Linda Lunda sa...

Gråter gör jag..... STORGRÅTER för jag vet hur du känner det...
Sov så gott lilla varg...
Linda

Monica sa...

Tårarna rinner och jag lider med dig... Sov gott Vargen och Styrkekram till dig från mig
KRAM

Mormors Veranda sa...

Fy vad tråkigt & ledsamt! Jag känner med dig! Kraam Ingela

Vända blad sa...

Käraste Trollmor så vackert du skriver,så oerhört sorgligt, men fyllt av den varmaste värme...Tröst är ändå att känna att Vargen vandrat vidare mot nya äventyr. Han syns bara inte, men finns där alldeles vid din sida :-)
Hoppas du hittar in till mig och mitt nya "hem" i bloggvärlden, även om det är ganska spartanskt inrett än så länge...
Skickar dig en stor varm kram!
/Maria

Wenche sa...

Så vackert du skriver om sorgen att förlora en älskat vän,en enda tröst har du,Han hade ett gott och kärleksfullt liv.
Känner med dig.
kram

Anonym sa...

Å hjärtnörp :( Tänker på er! K kommer fram jätteofta och tittar mig djupt i ögonen och säger "vargen"? Häromdan när jag svarade; ja, han är död, då frågade hon himlen?

andi sa...

Mina ögon grumlas av tårar medan jag läser din text. Den sista promenaden... så fruktansvärd tung men ändå så klar som jag tolkar dig. Jag minns med klump i halsen min sista promenad med min förra hund. Och jag minns hennes sista hälsning efteråt, det var ett moln på himlen som liknade ett schäferhuvud.

Kram
Anki

ANKAN sa...

Tack för att jag fick ta del av er sista fina vandring. Jag känner så med er, för klart att ni båda visste vilken vandring ni gjorde...!

Det är så underbart men husdjur men så tufft, så tufft med dessa avsked. Men det fina är att vi har möjlighet att hjälpa dem när orken tryter och när smärtan blir för stor. Allra finaste Vargen finns med er i alla ljusa minnen och på stigen där ni går fram. Han har det bra även nu och får chans att vila.

Största kramen till er, stora som små, i er sorg och skaknad!

//ANKAN

På landet, Mot skogen sa...

Så hemskt ledsen för er skull. Sorg är tung att bära oavsett om det är en människa eler ett djur man förlorat...
Jag tog bort min älskade gamla hund för många år sedan, och trots att andra hundar har funnits efter honom så saknas han fortfarande. Vissa djur tar en större plats i våra hjärtan helt enkelt...

Stor kram till dig och din familj, och en tanke till Vargen i sin hundhimmel ♥

Min Skattkammare sa...

Hej skogsvännen!
Så gripande du skriver, det bränner och svider i mitt bröst.
Tänk att djur och människa kan bli bästa vänner.
Hur skulle man då kunna annat än sörja sin bästa vän...?
Kram på dig och tack för den värme du ger.
Kicki

Anonym sa...

Kära lilla vän, skickar dig mina varmaste tankar och jag lovar dig att Vargen ännu vandrar vid din sida, du kan förnimma honom....
Kram M

Poppins sa...

Du berör mig med dina ord. Sitter här med en klump i halsen. Måtte Vargen alltid finnas vid din sida.
kram

Lotta sa...

Så vackert. Din vän Vargen.

Tack för att du skrev en rad hos mig. Jag blev så glad för den och för att jag fick hitta hit.

Anonym sa...

Tänker på er, känner med er....

/Sigun