En ny tid
Foto: Trollmor
En ny tid är kommen.
Och samtidigt ett avsked till det underbara som varit.
Mitt hjärta värker redan av längtan.
Min lilla tös är på väg mot nya äventyr.
En stor liten värld att utforska.
Jag satt en bit ifrån idag och bara iakttog.
Hon hade krupit bort mot en kulle och satt där i gräset.
En liten pojke kom och satte sig intill.
De tittade nyfiket på varandra.
Pojken sträckte fram sin lilla hand och överräckte en första gåva.
Det var ett visset löv.
Därpå följde några grässtrån och kanske en liten bit av en gren.
Allt mottogs under stor granskning och med stor förtjusning.
Pojken pekade på något och min lilla såg efter.
Det var ett visset löv.
Därpå följde några grässtrån och kanske en liten bit av en gren.
Allt mottogs under stor granskning och med stor förtjusning.
Pojken pekade på något och min lilla såg efter.
De tittade på varandra länge.
Och var så vackra där de satt.
Jag är tacksam för att jag fick vara med och se detta.
För bilden sparar jag i mitt inre att plocka fram när sikten skyms av tårar.
Och var så vackra där de satt.
Jag är tacksam för att jag fick vara med och se detta.
För bilden sparar jag i mitt inre att plocka fram när sikten skyms av tårar.
Foto: Trollmor
Det kommer en tid då hela mitt inre kommer att värka av längtan efter mitt lilla hjärta.
Samtidigt så får vi just chansen att längta efter varandra.
Och faktiskt upptäcka även återseendets glädje.
Nya små vänner skall finnas.
Och även stora skratt.
Sådana där så man nästan kiknar och ramlar omkull fast man kanske inte ens kan förklara vad som är så roligt.
Foto: Trollmor
Den bilden bär jag också med mig.
För just nu gör det ont.
Förbannat ont.
~ Trollmor ~
Och faktiskt upptäcka även återseendets glädje.
Nya små vänner skall finnas.
Och även stora skratt.
Sådana där så man nästan kiknar och ramlar omkull fast man kanske inte ens kan förklara vad som är så roligt.
Foto: Trollmor
Den bilden bär jag också med mig.
För just nu gör det ont.
Förbannat ont.
~ Trollmor ~
19 kommentarer:
Härlig ålder.
I just caught up with your beautiful summer. What delights! Berries, lilypads, foxes dens, a faerytale dream come true. Blessings for the fall for you.
Åååh, kram på dig lilla trollmor! Sorg och glädje på samma gång.
Varma kramar till dig! Spara minnesbilderna längst in i ditt hjärta och ta fram när dom behövs...
//Veronica
Lite vemodigt är det allt...
Ibland vill man bara stoppa tiden!
Samtidigt är det ju helt underbart att få se dom små liven utvecklas till en alldelens egen liten person i den stora världen:)
Ja du har så rätt. Tänk att de väcker såna känslor de där små, även när de blivit större. Jag förbereder mig inför sonens sjuttonårsdag på torsdag och alla de där bilderna som man sparat flimrar förbi. Glädje och sorg och tillförsikt inför deras kommande dagar, det är helt magiskt att vara förälder. Massor av kramar till er.
Någonstans läste jag att vi äger inte våra barn, vi lånar dem en stund. Sakta släpper vi taget om dem, tillåter (med ett tungt hjärta) nya upptäckter. Till slut flyger dem ur våra armar. Förhoppningsvis bär dem med sig den kärleken och tryggheten som vi har försökt att ge dem varenda dag.
Kram
Anna
Åh, känner igen det. Att älska gör ont.
Så jättevackra bilder det är bra att spara fina minnen och bilder, när livet visar sig från den mer sorgsna sidan! Kram från Maria
Jag känner igen mig i varje ord. Trots en del vemod är det en så´n lycka att få vara med...
Jag tycker det är fantastiskt när det är dags för de små att "ge sig ut i världen" på egen hand. Att mötas igen och ha fått nya erfarenheter, på skilda håll. Samtidigt är det fruktansvärt när det känns som att tiden borta är större än den tid vi har tillsammans. Jag känner direkt när det väger över åt fel håll. Just nu är mina barn på förskolan ca 20 timmar i veckan och det känns att det kommer att bli en bra höst! Ofta har vi hela eftermiddagarna tillsammans för att bara vara, skapa, läsa eller baka tillsammans. Det tycker jag om. Bär din fina bild med dig! Kram!
Ja visst kan det var smärtsamt men samtidigt roligt. Du beskriver de känslorna så bra! Kramar Karin
Tur att man inte är en fågel, att kasta ut de vingliga ungarna ur boet hade jag aldrig klarat..."Flyg nu, du klarar dig, du behöver mig inte mer!" Kärleken till våra barn är ju den största av allt =)
Varmaste kramar till dig Trollmor!
/Maria
Jag minns känslan...jobbigt som attan. Det tar ett tag, sedan har man kommit in i nästa fas av livet. Tänk glada tankar och njut när ni är tillsammans! Kram och trevlig helg, Eva.
Ja vad ska man säga?! Tiden går ju så fort så man kan inte ens ana vad fort den går. Jag har pluggat tre år på annan ort, jobbat halvtid och rest 4 timmar per dag. Jag har också hunnit vara med mina barn men jag kan ändå vakna upp och tänka på att tiden bara försvann, storebror har blivit stor och lilla lillebror har helt plötsligt börjat skolan. SNYFT!!!
Men å andra sidan så får jag ändå tänka på vilken tur jag har som får dela min tid med mina små busar. Var tid har ju sin tjusning men jag saknar ju tiden när dom var lill-liten.Kan tänka mig att det känns förb ont i dig.
Tack för värmande och peppande ord ang att ta mig i kragen och röra på mig lite mer. Kram på dig kära Trollmor.
Som vanligt blir man berörd av dina ord. Kärleken mellan barn och föräldrar är underbar men också lite otacksam. Men samtidigt är det ju det som är belöningen - att föräldrarnas trygghet gör barnen självständiga. Så stolt du kommer att bli över dina två starka tjejer - efter du fått sörja färdigt.
kram från Poppins
Åh, vad jag känner med dig... att lämna över mitt barn till andra var det svåraste jag gjort. Jag var säkert extrem i min oro, men det står jag för :) Vi är alla olika. Jag har egentligen inte vant mig riktigt ännu fast det har gått två år nu :) För mig känns det lite onaturligt att länma sitt hjärta till personer man inte "känner" egentligen. Men mycket beror ju på om det är duktiga pedagoger man möter.
Lycka till och önskan om en fin höst till er!
Kram-andi
Vad VACKERT beskrivet! Precis så ÄR livet och man älskar sina kära så det gör ont inombords, fast inte alla sekunder. Livets gång ger en nya infall och vägarna skiljs mer och mer. De små vill stå på egna ben, pröva sina vingar och vi kan bara stå brevid, som stöd och hjälp.
KRAM från Eva
Skicka en kommentar