Them pina till enn sann bekenn..

Foto: Trollmor

Sägnen förtäljer om tre kvinnor boende i ett torp inte långt härifrån.
De sades vara trollkunniga och ägna sig åt svartkonster.
Detta rykte kom så småningom till myndigheternas kännedom och ett påbud gick ut om att de skulle fängslas och förhöras.
Kvinnorna anade oråd och tog sin tillflykt in i skogen och gömde sig i denna grotta.
Framåt höstkanten blev de dock avslöjade när de eldade i grottan och någon fick syn på röken som steg upp.
De blev tillfångatagna och ställda inför rätta.
Innan domen föll skulle de utsättas för vattenprovet. Med ihopbundna ben och armar kastades de i en närbelägen göl för att undersöka om de flöt.
Då var man nämligen skyldig till trolldom.
Kvinnorna flöt och betraktades därmed som häxor.
Detta var något som straffades genom att brännas på bål.
Ett stort bål gjordes därför iordning nedanför ett berg i skogen. För att vara riktigt säkra på att de trollkunniga kvinnorna skulle förtäras av elden hällde man tjära över dem.
Ingen tordes vara riktigt i närheten av dem innan de mötte sitt öde, så med hjälp av stänger knuffades de levande från berget och ned i den flammande elden.
Det sägs att man än idag kan höra kvinnoröster ropa i skogen:

"Jag är oskyldig, jag är oskyldig!"


Foto: Trollmor

Vi vet ju vad som hände i denna mörka tid av vår historia.
Och med hjälp av protokoll och räkenskaper från häxprocessen och brev från kyrkoherden till Domkapitlet där han undrar "Var skall jag begrava trollkonan?", så har en bit av verkligheten vaskats fram också.

Låt oss förflytta oss 390 år tillbaka i tiden.
Det är sommar och borde vara en vacker tid.
För nio kvinnor blev det istället ett mörkt och hemskt slut.
Elin och Kirstin från Näs, Ingrid från Rippestorp, Margareta från Eketorp, Kirstin från Tråbrunna, Ingrid från Gållbo, Ingrid Göran Orres från Vånga, Lusse från Mullsäter och Lusse från Svartorp.
Alla dessa kvinnor stod anklagade för trolldom.
I ett tingsprotokoll står följande att läsa:

"Till thett tridia tinnget att sencke trollkonena i wattn och them pina till enn sann bekenn..."

Nämnden dömde kvinnorna till att genomgå vattenprovet och att de skulle torteras tills de erkände.
De bakbands och kastades i en göl som sedan dess kallas Trollkäringegölen.
Utgången kunde bara sluta på ett sätt oavsett hur de klarade provet.
De som sjönk ansågs oskyldiga och de som flöt var skyldiga.
Lusse från Mullsäter avled under tortyr.
Lusse från Svartorp dömdes för Blåkullafärd och samröre med Satan.
Hon avrättades tre år senare.
De övriga dömdes sedan till att brännas på bål och fördes till ett berg i närheten, vilket är utpekat på en karta från 1761.
De avrättades tre och tre. Elin från Näs avrättades för sig då hon ansågs vara den värsta trollkvinnan av de dömda.
Skrift från kartan anno 1761:

"...ther belägit berg theräst någre qvinnor, som tiden med troldom omgåts, blifit afrättade på sätt at the först blefvo på berget upförde och sedan bundne ther utföre liksom i en tvär ättestupa ned i et ther under brinnande bål nedstörte och uppbrände"

Denna hemska process hängde samman med en straffskärpning för bland annat trolldom.
Hertig Johan ansåg att Sveriges lag på flera punkter var alldeles för mild mot trollkunnigt folk.
Kyrkan och prästerna hade också stor makt.
Denna makt i kombination med okunskap, rykten och tillfälligheter bär stor skuld till så många oskyldiga kvinnors död.
Kvinnor som kanske var lite avvikande på något sätt; läkekunniga, kloka, vackra och som pekats ut. Någon tror sig ha sett något, en annan är avundsjuk eller har andra skäl, rädsla och okunskap, och så är ryktet i full gång.

Denna plats är vacker, men jag kan inte låta bli att känna ett stråk av sorg inombords över vad historien har att berätta oss, när jag vandrar i dess omgivning.
När jag gick där med kameran i min hand för att fota dessa bilder så hade jag en korp en bit efter mig i skogen. Det var som om fågelns kraxande gav uttryck för den olycka som drabbat dessa kvinnor just här.
Det känns viktigt att minnas.

Foto: Trollmor