Skogstågstur
Foto: Trollmor
Idag har vi varit på tur via skogsvägar till en plats långt inne i skogen.
Där, precis vid en sjö, står det en gammal personvagn som en gång i tiden slagit följe med ett ånglok.
Enligt min gode far så har den stått där i säkerligen 50 år och är troligtvis från slutet av 1800-talet eller början av 1900-talet.
Nu används den väl i det närmaste som en slags skogskoja.
Och vilken koja sen!
Jag är barnsligt förtjust i tåg, och då kan ni ju säkert räkna ut vad jag tycker om kombinationen tåg och skog.
Tänk att sitta därinne, mitt i skogen, och låtsas att man är på resa någonstans.
Jag kommer ihåg min förvåning när han berättade första gången vi gick dit, att här framme står det minsann en tågvagn.
Hur i hela friden har det kommit hit?, var då min tanke.
När vi började vår vandring in genom skogen stötte vi ganska omedelbart på en samling jägare.
De satt gemytligt samlade kring en brasa som sprakade så gott att jag hade god lust att slå mig ned där jag också.
Far styrde sina steg ditåt för att höra så att det gick bra att vi fortsatte vidare in i skogen.
De meddelade under glada tillrop att det gick så bra det.
Nästan framme vid vår slutstation hörde vi en hund skälla intensivt.
Det låter som den ger ståndsskall, sa far och ökade på sina kliv.
En liten stund senare möter vi jägarna igen, och mycket riktigt, de menar på att nu har nog hunden sällskap därinne i skogen.
De tror att det är en älgko och en kviga som de sett tidigare.
Eftersom de inte har för avsikt att skjuta dessa så frågar de mig om jag vill följa med dem och fotografera.
Käre far förekommer mig i frågan, och säger med ett skratt att det vill hon nog inte, ty hon har älgskräck.
Hmm, tack för det liksom.
Sanningen är att jag har en viss fobi mot dessa stora bruna djur.
Det har hänt flertalet gånger att jag pipit iväg illa kvickt om vi skådat älg (jag har även en gång gömt mig bakom barnvagnen, men det kan vi tala mycket tyst om).
På hemvägen råkar vi på en av jägarna igen och han säger att det var synd att jag inte följde med. Jag hade fått fina bilder.
Under tiden hade jag hunnit ångra mig stort kan jag säga.
Det hade varit en utmaning att ta tjuren vid hornen och följt med.
Att likt den lilla vagnen lite längre fram, valt en oväntad färd.
Jag tror att jag då istället genom kamerans lins skulle ha lyckats glömma bort mina darrande knän och istället sett två vackra djur.
Det får bli en annan turs slutdestination.
