Grantältet
Foto: Trollmor
Sol, söndagsutflykt och solhatt på.
Vi färdas längs med en skogsväg, förbi minnesmärken efter torp som där huserat i svunna tider, stora stolta urbergsgamla träd som bär små fladdrande tomteskägg, mjuka mossbetäckta stenbumlingar som rumlat runt, en och annan glitterskuttande bäck, och frasiga kottar som då och då får sig en bågåktur genom luften av liten förtjust näve.
Så öppnar skogen upp sig och visar stolt upp sin granne, dalen.
Dalen som finns i mitt hjärta och som så ofta lockar mig till sig, en sällsam dragningskraft den villigt utövar.
Och vinner, gång på gång.
Den välkomnar oss med en blomstertumlande humlekör, hum hum hum.
Blickarna följer dess mjuka fall ned mot sjön, det blå skimrandes mellan höga gräs, hundkex och gladrosa tjärblomster.
Det känns som att bli innesluten mitt i en jättes brudbukett ;-)
Det börjar som små försiktigt blöta kindpussar, dropp dropp dropp.
Sedan tar den smattrande ivern över och himlen ger oss sitt blöta bifall.
Fort, fort får vi med oss skvimpande kaffemuggar, en seglande tepåse nästintill guppande apelsinbåtar, kardemummaprickiga snurrbullar och sprattlande små regnkyssta fötter.
- Då får vi väl fika under granen! konstaterar Stumpatrollet.
Hon och vännen Vargen håller reda på brödburken, tätt ihop.
Granen sveper sina stora gröna ruskor omkring oss och håller regnet ute.
Det känns skönt att bli omsluten av en skogsdoftande, grön famn.
Som att befinna sig i ett ombonat, välbäddat jättetält.
Foto: Trollmor
Litet Längtanshjärta delar värme med morfar.
Vem som har det bäst är en klurig uppgift att utreda :-)
Bådas ögon lyser som en liten medhavd ficklampa, spelandes på tältduken.
Foto: Trollmor
Snart är kaffet urdrucket och smulorna bland barr och mossa infångade av en sniffande Vargnos.
Men vi väntar en stund, än faller regnet där ute.
Känner att här kan jag stanna och vara.
I ett grantält.
Foto: Trollmor
~ Med varma kramar Trollmor ~
Psst, du glömmer väl inte Vargens tävling, än finnes tid :-)
