Ett rent nöje

Foto: Trollmor

Bäst att klargöra redan från början att det inte är undertecknad som i vanlig ordning böjt och vridit på sig för att kunna lyckas få till ett kort.
De varulvsliknande benen, modell stora, är alltså inte mina.
Jag befann mig på betryggande plaskfritt avstånd när M och Stumpatrollet intog vårt gigantiska (läs pyttelilla) badkar.
Efter att ha betraktat dem tillsammans en stund kunde jag inte motstå att snabbt ila upp efter kameran.
Det skvättes, skrattades och ljöd förtjusta små skrik (ja, några kom nog också från mig får jag väl erkänna) och jag kunde inte annat än le när jag såg far och dotter tillsammans.
De är så lika varandra de två. Och jag såg hur glädjen lyste dem emellan.
Varm i hjärtat fotade jag i takt med vattendropparna som for omkring och så plötsligt var det som om jag fick ett litet stänk på mig själv, för där genom kameran såg jag för en stund mig själv som liten.
En bild av min lilla dotter fångad där hon är lik mig.
Jag blev så glad samtidigt som det i tanken hisnar på något märkligt vis.
Det är förunderligt hur man kan se drag av en person hos någon.
Hur en annan, men ändå inte, människa skymtar förbi.
Jag tycker att det är vackert.
Det finns ett kort som min far har på sin mor.
Hon sitter på en bänk iklädd en kappa om jag inte minns fel (vi vet ju hur det kan vara med den saken).
Det som är fascinerande är att det skulle kunna vara jag.
Vi får med oss ett slags bilder från tidigare generationer som speglas lite då och då.
Det känns fint. Som en yttre spegling av våra inre minnen.
Nu gled jag helt iväg från det jag tänkte skriva från början, men jag antar att det var meningen.
Jag tolkar det på mitt vis. Känner närvaro. Och gläds.