Led

Foto: Trollmor

Sedan en tid har jag vandrat längs två stigar.

Den ena slingrar sig mellan vidsträckta granar.
Djupt inne i skogen, där man knappt kan skönja himlen ovanför.
Där är det ofta alldeles tyst.
Som om allting håller andan.
Ljudet av en gren som bryts mitt itu får mig att vilja rusa iväg och gömma mig bakom en stor sten.
Darrandes och på helspänn.
Lite längre fram måste jag ta mig över en mörk och kall vattenfåra.
Någon har lagt en gammal fura tvärsöver.
Den är slipprigt hal och knakar betänksamt när jag försiktigt balanserandes ska ta mig över till andra sidan.

Ibland halkar jag och faller i vattnet.
Då blir jag frusen ända in i märgen.
Under ytan finns även förrädiskt vassa stenar.
Landar jag på en sådan får jag alltid försöka ta mig hem bäst det går.
Det har hänt att jag har blivit överraskad av stormen när jag kommit halvvägs.
Förvirrad har jag tappat allt vad lokalsinne heter, trots min egen mödosamt nedtecknade karta, och det är svårt att finna vägen hem igen.

Den andra leder mig leksamt fram mellan skira bladverk.
En liten fågel påkallar min uppmärksamhet uppflugen på en stubbe.
Dess pigga glänsande ögon ser rakt in i mina och jag blir varm.
Så lyfter den och flyger vidare en bit, men låter mig alltid få hinna ikapp.
Ibland sträcker jag ut mig i den mjuka mossan och låter solen leka tafatt över mitt ansikte.
Ofta lyckas jag fånga den mitt i ett leende.
En liten stjärnformad blomma har valt sin plats alldeles bredvid stigen där jag strosar.
De små bladen kittlar skönt mot mina fingertoppar när jag varsamt beundrar dess skönhet.
Längre fram finner jag en sten.
Formad precis efter min hand.
Jag bär den med mig hela vägen hem.