Att inte finna ord
Ena stunden sitter vi och njuter glass, sommar och semester.
Då. Ett samtal bort.
Så ringer telefonen.
Kära far har fått åka in akut med ambulansen.
Han har svårt att prata säger mamma.
Tusen tankar far kring som sorgmantlar längs en skogsväg.
Älskade morfar. Bästa skogsluffarkompisen man kan ha.
Den vanligtvis så välkända och välfyllda ryggsäcken ersätts med vassa klor som hugger sig fast i ryggen. Hårt.
I magen som brukar bjudas på mjuka pannkakor bor nu istället något argt som sparkar och slår.
Det gör rent fysiskt ont.
~.~
Några dagar senare.
Stumpatrollet har hoppat upp på morfars sjukhussäng.
Mumsandes av hallon och druvor som mormor har med dit.
Morfar bjuder som alltid lika generöst till sina flickor.
En kommentar om något. Oväsentligt säger far.
Han har så rätt.
Det enda som spelar roll nu är den bilden jag ser framför mig.
Och i morfars ögon.
Kärleken.
~.~
Här. Och. Nu.
Oändligt tacksamma har vi nu morfar hemma igen.
Storräven.
Lillräven är så lycklig så det spritter i tassarna över att åter få dras lite i rävrompan.
I sinom tid få vandra sida vid sida igen på den där skogsvägen.
Framför fladdrar plötsligt en fjäril till och sätter sig på ett grässtrå invid dikesrenen.
Två par ögon ser det samtidigt.
Och tillsammans.
~.~
Min käre far råkade ut för en stroke som satte sig på den delen i hjärnan där talet finns.
Orden har han åter funnit igen.
Foto: Trollmor - Far, Storräven
~ Kram Lillräven ~